att leva i en mardröm

Nu tänkte jag faktiskt skriva något personligt. Eftersom jag själv känner att jag måste få det ur mig, måste få skriva om det, acceptera det & sedan börja gå vidare.
 
Eftersom jag ej tänker hänga ut någon så skriver jag "Kim" istället för personens namn.
 
Det började i 7an när jag blev vän med Kim, det hände saker i hennes liv som var jobbiga och hon mådde inte alls bra. Men det var i 8an som det verkligen började, helvetet. Det var inte längre saker som bara påverkade henne. Dessa grejer påverkade mig och Rebekka också (rebekka är min bästa vän och vi gick igenom detta tillsammans) Kim berättade att hon blivit våldtagen, misshandlad, hennes vänner dog, vissa genom självmord och andra via - droger. Kim berättade för oss att hon också tog droger, även att hon inte brydde sig speciellt mycket om hon skulle ta för mycket. Då hon ville dö, men inte vågade ta sitt liv så hon önskade att det skulle ske via en slump.
Hennes såkallade "vänner" var hemska människor, men hon kallade dem för bröder för det var, enligt henne det enda hon hade kvar. (& det fick jag och Rebekka höra konstant fastän vi alltid stod vid hennes sida, bevarade hennes hemligheter, gjorde allting för henne och offrade hela våra liv åt henne) Vid ett flertal gånger kunde vi få sms om att hon blivit våldtagen, att han eller hon hade dött eller att hon blivit mordhotad.
Det dröjde inte länge förens även vi fick dessa hot på oss, enligt Kim så skulle dessa personer, hennes vänner då. Döda oss, misshandla oss, våldta oss och försöka få i oss droger. Om inte hon kunde betala dem pengarna hon köpt droger av dem för.
 
Vid denna tid började vi bli ganska vana, att leva i en mardröm som aldrig tog slut och som man inte bara kunde nypa sig i armen och vakna upp ifrån.
Men sedan började en av hennes kompisar att skriva med mig på facebook. Markus Bergström hette han, han fanns där som ett stöd varje dag, kunde skriva med han om allt som hände eftersom han visste vad som hände och hade alltid svaren på ALLT som jag inte kunde snacka med någon annan om. Vi skrev i kanske 2 månader och han blev en av mina bästa vänner. Det kändes som att jag alltid känt honom, tror det berodde lite på hur Kim beskrev honom för oss. Kims pojkvän brukade också snacka med Markus. Och de byggde upp en stark vänskap precis som han och jag gjorde. 
 
Men inget bra varade för länge, en onsdag förra vintern när jag var på hemkunskapen och Kim & Rebekka var på matte i studiegården fick jag ett sms från Kim, det gällde markus. 
Nicklas: Denne man var "the bad guy", alla de andras boss/ledare/chef eller hur man ska beskriva det. Han bestämde vad som skulle hända och vad de skulle göra. Han hade hållhakar på dem alla. Han våldtog, misshandlade och tvingade i Kim droger. Det var denne man som jag var mest rädd för, han påstoddes bo i Vännäsby, bara en bit ifrån där jag bor. Han skulle skada mig, det var jag medveten om. En kväll minns jag att jag var ute i med hunden och såg en man som inte riktigt skulle nånstans utan han ba strosade omkring där. Paranoid som man blev så skrev jag direkt till Kim, och hon bekräftade att det var han som var Nicklas. Och denna man var då på min gata och visste vars jag bodde. Detta gjorde det såklart ännu värre. 
 
Men iallafall så stod det i meddelandet från Kim att Markus skulle ta sitt liv, och det var på Nicklas order. Och Markus gjorde det enbart för att skydda oss, i panik skriver jag till honom och bara vräker ur mig vad jag kan komma på. Att han skulle stoppa fingrarna i halsen och spy upp det han tagit. Att Nicklas fick göra vad han ville för vi skulle komma på ett sätt att lösa det här tillsammans. Men jag fick enbart ett förlåt och ett hejdå sedan var det över. Fick smset från Kim att det va över nu, att han hade somnat in och att Nicklas skulle göra sig av med honom för att mörka det hela. 
 
Jag fick inte visa några som helst känslor, utan stod där på hemkunskapen helt handlingsförlamad, minns att jag gick in på toan och grät men sedan tvingades gå tillbaka till lektionen med ett leende på läpparna. Jag tror det var det som gjorde mig nästintill kall. 
Kim visade inga känslor utan vi skulle bara dra åt helvete och låta henne vara för vi visste inte hur det kändes att gå igenom det hon fick göra helt ensam, när hennes bröder bara trillade ur hennes liv en efter en. Även då stod vi vid hennes sida och väntade tills hon skulle vara redo att snacka om det. Men vi var länge endast värdelösa och visste INGENTING. 
Eftersom hon inte klarade av dagen så stack hon, utan att vi visste vart hon var. Så Kims pojkvän kom till vår skola och hjälpte till att leta. Fortfarande utan att någon vuxen visste ett skit om vad som hände. Till slut fick jag gå tillbaka till lektionen, fysik. Men de tog bara typ en kvart så ringde Kim till mig och bad att JAG skulle komma till henne, hon var ute sa hon. När jag hittade henne låg hon ihopkurad på asfalten, skakade och grät. Jag höll i henne tills både Rebekka och hennes pojkvän även hittade oss. Väl där fick hon en "panikattack" och började slåss,  bitas och slet sig till slut ifrån oss och sprang mot vägen precis vid skolan. Vi fick dra henne från vägen och det var bilar som fick tvärnita. Hon sprang över vägen till ett dike där hon satt med Rebekka, jag och hennes pojkvän kunde bara dra åt helvete. (det var så med henne, ibland var det jag som gällde, ibland rebekka och ibland hennes pojkvän. det skulle vi bara acceptera) 
 
Så med smärtan som både jag och han hade inom oss över att vi också mist en viktig person, men vi visste inte hur det kändes att förlora nån i hennes ögon. 
 
Han gick till kuratorn i hopp om att kunna rädda Markus, men det var redan för sent det visste vi alla. Där gjordes ett samtal till polis som skickade ut alla bilar i Umeå för att leta efter honom. Detta gjorde Kim ursinnig
För vi hade inte tillåtelsen från henne att göra så, att berätta för någon. 
 
Men han berättade för kuratorn.
Och jag för min lärare. 
 
Snabbt talade hon om för oss att detta skulle koppla henne till hennes drog missbruk så vi skulle minsann ljuga för polisen och säga att det var en fejkprofil som hon och Rebekka gjort för att jävlas med mig (få mig falla för honom) och att göra sin kille avundsjuk. 
Så vi gjorde som hon sa. Vi gick in dit och framstod som äckliga människor som skulle kunna göra något sådant. 
 
Tiden gick och vi sörjde honom på alla våra egna sätt, men visade det aldrig för varandra. 
 
Men det hände igen. Lukas Andersson - även kallad Lunke. 
Jag föll för honom denna gång, han skyddade mig mot allt, vi snackade om allt och han målades upp som en så perfekt person. Han försvarade mig mot folk som var taskiga och ja. Vad mer kan man säga? 
Denna person påstod Kim att hon var tillsammans med i 7an. Men hon gjorde allt för att "para ihop" oss. 
Sedan tog det några månader tills han försvann. Han hade många som ville skada honom och en av dom var Nicklas. Han tog droger och det visste jag, han skulle på "semester" och bli kvitt allting, dvs droger och nicklas osv. Med en vecka efter det så ringde Kim mig på morgonen precis innan jag skulle gå på bussen. hon sa "Asså jag vet inte hur jag ska säga detta men du förstår nog vad som hänt.."
jag svarade med en fråga. "lunke?" och hon svarade bara "mm" så jag förstod precis vad som hänt. 
 
När jag kom till skolan frågade Rebekka direkt vad som hänt för hon såg att jag brottades med extra mycket den dagen. 
Kallt kunde jag svara utan att ens röra en min
"Lunke är död" 
 
Länge efter detta kunde hon koppla ihop saker med honom och säga saker som "Lunke och Markus hade varit stolt över dig" eller "Du är väldigt lik Lunke". 
Dessa saker betydde mycket men gjorde förjävla ont. 
 
Jag fick även "nöjet" en gång att berätta för Kim att en av hennes bröder Johan hade dött. Menar hur fan berättar man för sin bästa vän att hennes bästa vän är död? 
Hon dödade Nicklas, för att rädda oss.
 
Kim berättade även saker som våra kompisar gjort i det förflutna, hur killar i min klass varit otrogen och varit riktigt jävliga mot henne så vi började hysa agg mot allt och alla. Detta gjorde att jag tappade alla, och det slutade med att hon även vände oss mot varandra. Mig - Rebekka, Mig - hennes pojkvän (som var en av mina närmaste vänner innan) och även rebekka emot honom. Hon påstod att han varit otrogen och brukade även öppet säga att hon varit otrogen mot honom. 
 
Minns en gång när vi skulle dela på en cider, efter vi druckit upp den ringer hennes "vän" och hon går undan. Sedan kommer hon tillbaka och säger att han lagt i droger i den innan vi fått den. Och att han har anmält oss till polisen så vi måste åka in och göra ett test och det skulle då visa att vi tagit. Aldrig varit så rädd i hela mitt liv tror jag. 
 
Hon pekade ut människor i princip överallt som borde akta oss för osv, på lilja, i umeå och runt omkring där vi bodde. 
 
De va tjafs med polisen, hon vände oss emot alla. Tillexempel skolans kurator, vuxna, soc och poliser.
Hon kunde även slåss, i "sömnen" och om man sa att man hade ont i magen eller mensvärk kunde hon ge en en rak höger i magen. och säga "Du förtjänade det säkert"
 
Det var folk som kvinhögg henne, hon kunde komma med blå öga, stora bandage eller sår på läpparna osv. 
Men hon fick aldrig några ärr.. 
 
Det var nog där vi började undra, men ingen vågade fråga. 
Jag blev mer misstänksam och började kolla upp Lunke & Markus. Gissa vilket besked jag fick? De var fake. 
Det kändes som ett slag i magen, hon var bakom allt. 
 
Allting var fake. Allting hon sagt, fått oss gå igenom. Verkligen allting. 
 

Det var som att vakna upp men ändå inte, jag hade gått igenom dessa saker på låtsas. Och hur jävla dum kände man sig inte som hade gått på allting? 
Men hon tog ett psykiskt grepp runt oss och lekte med oss som några marionette dockor i en film. 
 
Denna tjej har A i drama, inte konstigt va. Hur hon kan stå framför en och vara så kall att kunna ljuga och säga dessa saker, se oss i så mycket smärta att vi inte ens ville leva längre och ändå bara fortsätta. 
 
Men grejen är att det tog inte slut där.. 

När vi började bråka och hon till slut sa upp kontakten brakade ett annat helvete ut.
Nu påstod hon att Nicklas levde och skulle snacka med mig om ett och annat osv. Det var folk som skulle "ta hand om mig" 
Jag skulle vara rädd för henne. för hon sa själv att hon blivit galen och inte visste vad fan hon skulle kunna göra mot mig. Hon sa ett flertal gånger att hon skulle hämnas, förstöra mitt liv, ta alla ifrån mig, jag var körd, jag skulle dö, hon skulle göra mitt liv till ett helvete. Som om inte redan gjort det? 
Hon skulle även anmäla mig till soc, för att jag testat röka och dricka och vad jag gjort med killar. Hon ville förut att vi skulle börja sälja sex, jag trodde såklart hon bara skämtade eftersom att så dum kunde hon ju inte vara? Men det var först när killar började skriva till mig och skriva priser osv som jag verkligen förstod att hon var seriös. Hon hade en som skulle ta min oskuld osv, men jag backade såklart ur. För jag skulle ALDRIG sälja sex, speciellt inte med tanke på att jag är oskuld. Men det skulle hon tydligen använda mot mig. Hennes mål var att sätta mig i fosterfamilj. Hon skrev såhär "Och med lite tur kanske vi hamnar i samma fosterfamilj, eller hur syster?" 
 
Och hon anmälde mig & min familj till soc. 
För drogmissbruk, rökning, alkohol, att jag utför sexuella handlingar med killar på skoltid och att jag blir kränkt och slagen hemma. 
Och inget av det där är sant, jag har aldrig haft sex och skulle aldrig någonsin sälja sex. Jag vet att hon går runt och säger till folk att jag är en hora osv, men det är ren bullshit. 
 
Har egentligen bara tagit upp så lite jämfört med allt hon gjort mot oss under 2 hela år. 
Men behövde skriva av mig litegrann.
 
Hon har somsagt försört min tillit till folk, finns så få som jag litar på i dagens läge. 
Hon har klippt mina band till att kunna snacka med vuxna om känslor helt. Det bara går inte, hon har förstört så mycket i kärleksväg osv.
 
 Hon tog en del av mig, hon tog mitt liv. Min glädje, min förmåga att le och vara glad och verkligen mena det. Mitt hopp om att allting skulle bli bra igen, för vad skulle bli bra? Allt jag levt i var en lögn, det kändes som att hela min värld varit på låtsas. Alla vänner som jag förlorat, för vad? & Hur skulle jag kunna förklara allting? 
Hur ska jag kunna förklara för någon om allt det här? För ingen skulle förstå, ingen skulle någonsin förstå vad vi gått igenom. Det här var något som ingen skulle förstå så därför vore det bättre om jag bara höll tyst om det. Och det gjorde vi. Tolererade dessa lögner ett tag för ingen visste hur man skulle konfrontera henne. 
 
Det är riktigt sjukt alltihopa
 Och jag måste bara säga att jag inte är stolt över den personen jag var under denna tid, som skolkade, rökte och bara var allmänt dryg.Men jag mådde inte bra alls, jag är en helt annan person nu och måste verkligen tacka alla mina underbara vänner som hjälpt mig och stöttat mig igenom detta helvete. Ni är anledningen till att jag står kvar här idag.
 
Det är ju inte bra än, med tanke på att inget är som förut & hon fortsätter hota mm, men jag är helt klart på bättringsvägen.
Den enda jag har kvar nu är rättegången mot henne, sen hoppas jag att kontaktförbudet går igenom och att jag äntligen kan få lugn och ro och börja fokusera på att må bra igen.
 
Särskilt cred till Rebekka, som gått igenom samma lögner och den skiten hon tvingade oss gå igenom.