kärlek

tänkte skriva om en rätt stor sak, kärlek. Denna underbara förbannade härliga meningslösa men ändå så jävla viktiga sak som vi bär med oss hela livet. 
Vissa har sina älskade vid sin sida livet ut, men det är alltför sällan man klarar sig utan att bli sårad.
Det är lätt att kalla kärleken onödig, hemsk och svår. Men det är svårt att lyckas hålla sig kvar vid att det inte är själva kärleken som är hemsk, oavsett om man blir sårad många  gånger, gång på gång på gång. Så är kärleken underbar det är att bli sviken, sårad, lämnad, playad & inte bli älskad tillbaka som suger. Kärleken är som ett ljus, svajar i vindar och i för kraftfulla vindar kan släcka lågan och det enda som kan tända kärleken igen är viljan. Som inte alltid finns kvar. 
 
Tro mig jag vet hur det känns att bli lämnad av den man en gång gav sitt hjärta till, att inte bli älskad tillbaka, se den man älskar vara med någon annan och att bli sårad. Ett flertal gånger kan jag säga att det hänt mig. & Det skadar synen på kärleken, man vill ge upp. För vad fan ska man bli kär för? när det bara går åt helvete? Men tänk på tiden det var ni... Du hade någon att snacka med, en anledning att kliva upp ur sängen på morgonen, innan du ens öppnat ögonen tända mobilen och se efter om han eller hon hade skrivit något. Och snabbt är du tillbaka där, vid det öppna såret i ditt hjärta och varje gång du kollar bakåt känns det som att ett saltkar tippas över sprickorna och hindrar det att läka. för han eller hon var ju den enda, den rätta och ditt livs kärlek. Eller? Jag vågar inte tro på att man kan känna i ung ålder att detta är den rätta för mig. Jag tror att det är en myt, som skapades för att folk drömde om att det kunde vara så. Men vad vet jag? Många par träffas som ung och håller ihop än idag, som mina föräldrar. Om man aldrig varit kär inser man inte meningen med det heller, "hur ska jag kunna leva med samma person resten av mitt liv utan att tappa känslorna?" Nej, du har fel. Är det kärlek, alldeles sådär äkta kärlek. Så kommer den att vara resten av livet, men det kan bara tiden avgöra. Så innan du snöar in dig helt på att just Han/Hon var den enda och att nu är livet över, hade kärleken dött om det hade varit så? 
Whats meant to be, will be. 
 
Försök att på nåt sätt istället glädjas åt att nu finns den en mindre av alla miljoner människor i världen som inte var just den för dig. Även fast det känns så, i get it. 
 
Och jag vet hur arg man kan bli av att höra sina vänner säga att man förtjänar bättre, att han var en idiot eller att hon inte var den rätta för dig. Du vill inte ha nån annan, du vill inte ha någon bättre för denna person är redan det bästa som finns. Eller har jag fel? 
Men tänk efter, egentligen har de rätt & de flesta, säger de flesta för att det alltid finns idioter som man kallar vänner. Som faktiskt bara vill ditt eget bästa.
Och somsagt, ni som läser kommer förmodligen att lägga märke till hur ofta jag berättar för er att jag vet hur det känns. Med det finns ett syfte bakom det hela, att visa dig att du inte är ensam i vad du känner. Det finns folk som känner samma smärta och kämpar mot samma tankar. 
Jag gör det, väldigt ofta. För jag är en av de som faktiskt gav upp allt med kärleken, den va meningslös. För hur fan orkar man med allt detta helvete? Men jag blev kär, fast jag bestämde mig för att sluta tro på den. Om och om igen, och intalade mig själv varje gång att detta är inte värt det. Jag har aldrig haft ett seriöst förhållande men jag tror inte jag vill det heller. Men det kommer jag inte säga nästa gång man blir förtjust i nån, det är som att gå med på godisförbud när man är proppmätt men när du ser godis dagen efter när din mage ekar av tomhet och sötsuget bara tar över dig. Och visst intalar man sig själv att man ska äta upp det? Samma sak med kärleken. Med våra "underbara" känslor tar över och styr utan att hjärnan hänger med. 
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: