att leva i en mardröm

Nu tänkte jag faktiskt skriva något personligt. Eftersom jag själv känner att jag måste få det ur mig, måste få skriva om det, acceptera det & sedan börja gå vidare.
 
Eftersom jag ej tänker hänga ut någon så skriver jag "Kim" istället för personens namn.
 
Det började i 7an när jag blev vän med Kim, det hände saker i hennes liv som var jobbiga och hon mådde inte alls bra. Men det var i 8an som det verkligen började, helvetet. Det var inte längre saker som bara påverkade henne. Dessa grejer påverkade mig och Rebekka också (rebekka är min bästa vän och vi gick igenom detta tillsammans) Kim berättade att hon blivit våldtagen, misshandlad, hennes vänner dog, vissa genom självmord och andra via - droger. Kim berättade för oss att hon också tog droger, även att hon inte brydde sig speciellt mycket om hon skulle ta för mycket. Då hon ville dö, men inte vågade ta sitt liv så hon önskade att det skulle ske via en slump.
Hennes såkallade "vänner" var hemska människor, men hon kallade dem för bröder för det var, enligt henne det enda hon hade kvar. (& det fick jag och Rebekka höra konstant fastän vi alltid stod vid hennes sida, bevarade hennes hemligheter, gjorde allting för henne och offrade hela våra liv åt henne) Vid ett flertal gånger kunde vi få sms om att hon blivit våldtagen, att han eller hon hade dött eller att hon blivit mordhotad.
Det dröjde inte länge förens även vi fick dessa hot på oss, enligt Kim så skulle dessa personer, hennes vänner då. Döda oss, misshandla oss, våldta oss och försöka få i oss droger. Om inte hon kunde betala dem pengarna hon köpt droger av dem för.
 
Vid denna tid började vi bli ganska vana, att leva i en mardröm som aldrig tog slut och som man inte bara kunde nypa sig i armen och vakna upp ifrån.
Men sedan började en av hennes kompisar att skriva med mig på facebook. Markus Bergström hette han, han fanns där som ett stöd varje dag, kunde skriva med han om allt som hände eftersom han visste vad som hände och hade alltid svaren på ALLT som jag inte kunde snacka med någon annan om. Vi skrev i kanske 2 månader och han blev en av mina bästa vänner. Det kändes som att jag alltid känt honom, tror det berodde lite på hur Kim beskrev honom för oss. Kims pojkvän brukade också snacka med Markus. Och de byggde upp en stark vänskap precis som han och jag gjorde. 
 
Men inget bra varade för länge, en onsdag förra vintern när jag var på hemkunskapen och Kim & Rebekka var på matte i studiegården fick jag ett sms från Kim, det gällde markus. 
Nicklas: Denne man var "the bad guy", alla de andras boss/ledare/chef eller hur man ska beskriva det. Han bestämde vad som skulle hända och vad de skulle göra. Han hade hållhakar på dem alla. Han våldtog, misshandlade och tvingade i Kim droger. Det var denne man som jag var mest rädd för, han påstoddes bo i Vännäsby, bara en bit ifrån där jag bor. Han skulle skada mig, det var jag medveten om. En kväll minns jag att jag var ute i med hunden och såg en man som inte riktigt skulle nånstans utan han ba strosade omkring där. Paranoid som man blev så skrev jag direkt till Kim, och hon bekräftade att det var han som var Nicklas. Och denna man var då på min gata och visste vars jag bodde. Detta gjorde det såklart ännu värre. 
 
Men iallafall så stod det i meddelandet från Kim att Markus skulle ta sitt liv, och det var på Nicklas order. Och Markus gjorde det enbart för att skydda oss, i panik skriver jag till honom och bara vräker ur mig vad jag kan komma på. Att han skulle stoppa fingrarna i halsen och spy upp det han tagit. Att Nicklas fick göra vad han ville för vi skulle komma på ett sätt att lösa det här tillsammans. Men jag fick enbart ett förlåt och ett hejdå sedan var det över. Fick smset från Kim att det va över nu, att han hade somnat in och att Nicklas skulle göra sig av med honom för att mörka det hela. 
 
Jag fick inte visa några som helst känslor, utan stod där på hemkunskapen helt handlingsförlamad, minns att jag gick in på toan och grät men sedan tvingades gå tillbaka till lektionen med ett leende på läpparna. Jag tror det var det som gjorde mig nästintill kall. 
Kim visade inga känslor utan vi skulle bara dra åt helvete och låta henne vara för vi visste inte hur det kändes att gå igenom det hon fick göra helt ensam, när hennes bröder bara trillade ur hennes liv en efter en. Även då stod vi vid hennes sida och väntade tills hon skulle vara redo att snacka om det. Men vi var länge endast värdelösa och visste INGENTING. 
Eftersom hon inte klarade av dagen så stack hon, utan att vi visste vart hon var. Så Kims pojkvän kom till vår skola och hjälpte till att leta. Fortfarande utan att någon vuxen visste ett skit om vad som hände. Till slut fick jag gå tillbaka till lektionen, fysik. Men de tog bara typ en kvart så ringde Kim till mig och bad att JAG skulle komma till henne, hon var ute sa hon. När jag hittade henne låg hon ihopkurad på asfalten, skakade och grät. Jag höll i henne tills både Rebekka och hennes pojkvän även hittade oss. Väl där fick hon en "panikattack" och började slåss,  bitas och slet sig till slut ifrån oss och sprang mot vägen precis vid skolan. Vi fick dra henne från vägen och det var bilar som fick tvärnita. Hon sprang över vägen till ett dike där hon satt med Rebekka, jag och hennes pojkvän kunde bara dra åt helvete. (det var så med henne, ibland var det jag som gällde, ibland rebekka och ibland hennes pojkvän. det skulle vi bara acceptera) 
 
Så med smärtan som både jag och han hade inom oss över att vi också mist en viktig person, men vi visste inte hur det kändes att förlora nån i hennes ögon. 
 
Han gick till kuratorn i hopp om att kunna rädda Markus, men det var redan för sent det visste vi alla. Där gjordes ett samtal till polis som skickade ut alla bilar i Umeå för att leta efter honom. Detta gjorde Kim ursinnig
För vi hade inte tillåtelsen från henne att göra så, att berätta för någon. 
 
Men han berättade för kuratorn.
Och jag för min lärare. 
 
Snabbt talade hon om för oss att detta skulle koppla henne till hennes drog missbruk så vi skulle minsann ljuga för polisen och säga att det var en fejkprofil som hon och Rebekka gjort för att jävlas med mig (få mig falla för honom) och att göra sin kille avundsjuk. 
Så vi gjorde som hon sa. Vi gick in dit och framstod som äckliga människor som skulle kunna göra något sådant. 
 
Tiden gick och vi sörjde honom på alla våra egna sätt, men visade det aldrig för varandra. 
 
Men det hände igen. Lukas Andersson - även kallad Lunke. 
Jag föll för honom denna gång, han skyddade mig mot allt, vi snackade om allt och han målades upp som en så perfekt person. Han försvarade mig mot folk som var taskiga och ja. Vad mer kan man säga? 
Denna person påstod Kim att hon var tillsammans med i 7an. Men hon gjorde allt för att "para ihop" oss. 
Sedan tog det några månader tills han försvann. Han hade många som ville skada honom och en av dom var Nicklas. Han tog droger och det visste jag, han skulle på "semester" och bli kvitt allting, dvs droger och nicklas osv. Med en vecka efter det så ringde Kim mig på morgonen precis innan jag skulle gå på bussen. hon sa "Asså jag vet inte hur jag ska säga detta men du förstår nog vad som hänt.."
jag svarade med en fråga. "lunke?" och hon svarade bara "mm" så jag förstod precis vad som hänt. 
 
När jag kom till skolan frågade Rebekka direkt vad som hänt för hon såg att jag brottades med extra mycket den dagen. 
Kallt kunde jag svara utan att ens röra en min
"Lunke är död" 
 
Länge efter detta kunde hon koppla ihop saker med honom och säga saker som "Lunke och Markus hade varit stolt över dig" eller "Du är väldigt lik Lunke". 
Dessa saker betydde mycket men gjorde förjävla ont. 
 
Jag fick även "nöjet" en gång att berätta för Kim att en av hennes bröder Johan hade dött. Menar hur fan berättar man för sin bästa vän att hennes bästa vän är död? 
Hon dödade Nicklas, för att rädda oss.
 
Kim berättade även saker som våra kompisar gjort i det förflutna, hur killar i min klass varit otrogen och varit riktigt jävliga mot henne så vi började hysa agg mot allt och alla. Detta gjorde att jag tappade alla, och det slutade med att hon även vände oss mot varandra. Mig - Rebekka, Mig - hennes pojkvän (som var en av mina närmaste vänner innan) och även rebekka emot honom. Hon påstod att han varit otrogen och brukade även öppet säga att hon varit otrogen mot honom. 
 
Minns en gång när vi skulle dela på en cider, efter vi druckit upp den ringer hennes "vän" och hon går undan. Sedan kommer hon tillbaka och säger att han lagt i droger i den innan vi fått den. Och att han har anmält oss till polisen så vi måste åka in och göra ett test och det skulle då visa att vi tagit. Aldrig varit så rädd i hela mitt liv tror jag. 
 
Hon pekade ut människor i princip överallt som borde akta oss för osv, på lilja, i umeå och runt omkring där vi bodde. 
 
De va tjafs med polisen, hon vände oss emot alla. Tillexempel skolans kurator, vuxna, soc och poliser.
Hon kunde även slåss, i "sömnen" och om man sa att man hade ont i magen eller mensvärk kunde hon ge en en rak höger i magen. och säga "Du förtjänade det säkert"
 
Det var folk som kvinhögg henne, hon kunde komma med blå öga, stora bandage eller sår på läpparna osv. 
Men hon fick aldrig några ärr.. 
 
Det var nog där vi började undra, men ingen vågade fråga. 
Jag blev mer misstänksam och började kolla upp Lunke & Markus. Gissa vilket besked jag fick? De var fake. 
Det kändes som ett slag i magen, hon var bakom allt. 
 
Allting var fake. Allting hon sagt, fått oss gå igenom. Verkligen allting. 
 

Det var som att vakna upp men ändå inte, jag hade gått igenom dessa saker på låtsas. Och hur jävla dum kände man sig inte som hade gått på allting? 
Men hon tog ett psykiskt grepp runt oss och lekte med oss som några marionette dockor i en film. 
 
Denna tjej har A i drama, inte konstigt va. Hur hon kan stå framför en och vara så kall att kunna ljuga och säga dessa saker, se oss i så mycket smärta att vi inte ens ville leva längre och ändå bara fortsätta. 
 
Men grejen är att det tog inte slut där.. 

När vi började bråka och hon till slut sa upp kontakten brakade ett annat helvete ut.
Nu påstod hon att Nicklas levde och skulle snacka med mig om ett och annat osv. Det var folk som skulle "ta hand om mig" 
Jag skulle vara rädd för henne. för hon sa själv att hon blivit galen och inte visste vad fan hon skulle kunna göra mot mig. Hon sa ett flertal gånger att hon skulle hämnas, förstöra mitt liv, ta alla ifrån mig, jag var körd, jag skulle dö, hon skulle göra mitt liv till ett helvete. Som om inte redan gjort det? 
Hon skulle även anmäla mig till soc, för att jag testat röka och dricka och vad jag gjort med killar. Hon ville förut att vi skulle börja sälja sex, jag trodde såklart hon bara skämtade eftersom att så dum kunde hon ju inte vara? Men det var först när killar började skriva till mig och skriva priser osv som jag verkligen förstod att hon var seriös. Hon hade en som skulle ta min oskuld osv, men jag backade såklart ur. För jag skulle ALDRIG sälja sex, speciellt inte med tanke på att jag är oskuld. Men det skulle hon tydligen använda mot mig. Hennes mål var att sätta mig i fosterfamilj. Hon skrev såhär "Och med lite tur kanske vi hamnar i samma fosterfamilj, eller hur syster?" 
 
Och hon anmälde mig & min familj till soc. 
För drogmissbruk, rökning, alkohol, att jag utför sexuella handlingar med killar på skoltid och att jag blir kränkt och slagen hemma. 
Och inget av det där är sant, jag har aldrig haft sex och skulle aldrig någonsin sälja sex. Jag vet att hon går runt och säger till folk att jag är en hora osv, men det är ren bullshit. 
 
Har egentligen bara tagit upp så lite jämfört med allt hon gjort mot oss under 2 hela år. 
Men behövde skriva av mig litegrann.
 
Hon har somsagt försört min tillit till folk, finns så få som jag litar på i dagens läge. 
Hon har klippt mina band till att kunna snacka med vuxna om känslor helt. Det bara går inte, hon har förstört så mycket i kärleksväg osv.
 
 Hon tog en del av mig, hon tog mitt liv. Min glädje, min förmåga att le och vara glad och verkligen mena det. Mitt hopp om att allting skulle bli bra igen, för vad skulle bli bra? Allt jag levt i var en lögn, det kändes som att hela min värld varit på låtsas. Alla vänner som jag förlorat, för vad? & Hur skulle jag kunna förklara allting? 
Hur ska jag kunna förklara för någon om allt det här? För ingen skulle förstå, ingen skulle någonsin förstå vad vi gått igenom. Det här var något som ingen skulle förstå så därför vore det bättre om jag bara höll tyst om det. Och det gjorde vi. Tolererade dessa lögner ett tag för ingen visste hur man skulle konfrontera henne. 
 
Det är riktigt sjukt alltihopa
 Och jag måste bara säga att jag inte är stolt över den personen jag var under denna tid, som skolkade, rökte och bara var allmänt dryg.Men jag mådde inte bra alls, jag är en helt annan person nu och måste verkligen tacka alla mina underbara vänner som hjälpt mig och stöttat mig igenom detta helvete. Ni är anledningen till att jag står kvar här idag.
 
Det är ju inte bra än, med tanke på att inget är som förut & hon fortsätter hota mm, men jag är helt klart på bättringsvägen.
Den enda jag har kvar nu är rättegången mot henne, sen hoppas jag att kontaktförbudet går igenom och att jag äntligen kan få lugn och ro och börja fokusera på att må bra igen.
 
Särskilt cred till Rebekka, som gått igenom samma lögner och den skiten hon tvingade oss gå igenom.
 
 
 
 
 
 
 

kärlek

tänkte skriva om en rätt stor sak, kärlek. Denna underbara förbannade härliga meningslösa men ändå så jävla viktiga sak som vi bär med oss hela livet. 
Vissa har sina älskade vid sin sida livet ut, men det är alltför sällan man klarar sig utan att bli sårad.
Det är lätt att kalla kärleken onödig, hemsk och svår. Men det är svårt att lyckas hålla sig kvar vid att det inte är själva kärleken som är hemsk, oavsett om man blir sårad många  gånger, gång på gång på gång. Så är kärleken underbar det är att bli sviken, sårad, lämnad, playad & inte bli älskad tillbaka som suger. Kärleken är som ett ljus, svajar i vindar och i för kraftfulla vindar kan släcka lågan och det enda som kan tända kärleken igen är viljan. Som inte alltid finns kvar. 
 
Tro mig jag vet hur det känns att bli lämnad av den man en gång gav sitt hjärta till, att inte bli älskad tillbaka, se den man älskar vara med någon annan och att bli sårad. Ett flertal gånger kan jag säga att det hänt mig. & Det skadar synen på kärleken, man vill ge upp. För vad fan ska man bli kär för? när det bara går åt helvete? Men tänk på tiden det var ni... Du hade någon att snacka med, en anledning att kliva upp ur sängen på morgonen, innan du ens öppnat ögonen tända mobilen och se efter om han eller hon hade skrivit något. Och snabbt är du tillbaka där, vid det öppna såret i ditt hjärta och varje gång du kollar bakåt känns det som att ett saltkar tippas över sprickorna och hindrar det att läka. för han eller hon var ju den enda, den rätta och ditt livs kärlek. Eller? Jag vågar inte tro på att man kan känna i ung ålder att detta är den rätta för mig. Jag tror att det är en myt, som skapades för att folk drömde om att det kunde vara så. Men vad vet jag? Många par träffas som ung och håller ihop än idag, som mina föräldrar. Om man aldrig varit kär inser man inte meningen med det heller, "hur ska jag kunna leva med samma person resten av mitt liv utan att tappa känslorna?" Nej, du har fel. Är det kärlek, alldeles sådär äkta kärlek. Så kommer den att vara resten av livet, men det kan bara tiden avgöra. Så innan du snöar in dig helt på att just Han/Hon var den enda och att nu är livet över, hade kärleken dött om det hade varit så? 
Whats meant to be, will be. 
 
Försök att på nåt sätt istället glädjas åt att nu finns den en mindre av alla miljoner människor i världen som inte var just den för dig. Även fast det känns så, i get it. 
 
Och jag vet hur arg man kan bli av att höra sina vänner säga att man förtjänar bättre, att han var en idiot eller att hon inte var den rätta för dig. Du vill inte ha nån annan, du vill inte ha någon bättre för denna person är redan det bästa som finns. Eller har jag fel? 
Men tänk efter, egentligen har de rätt & de flesta, säger de flesta för att det alltid finns idioter som man kallar vänner. Som faktiskt bara vill ditt eget bästa.
Och somsagt, ni som läser kommer förmodligen att lägga märke till hur ofta jag berättar för er att jag vet hur det känns. Med det finns ett syfte bakom det hela, att visa dig att du inte är ensam i vad du känner. Det finns folk som känner samma smärta och kämpar mot samma tankar. 
Jag gör det, väldigt ofta. För jag är en av de som faktiskt gav upp allt med kärleken, den va meningslös. För hur fan orkar man med allt detta helvete? Men jag blev kär, fast jag bestämde mig för att sluta tro på den. Om och om igen, och intalade mig själv varje gång att detta är inte värt det. Jag har aldrig haft ett seriöst förhållande men jag tror inte jag vill det heller. Men det kommer jag inte säga nästa gång man blir förtjust i nån, det är som att gå med på godisförbud när man är proppmätt men när du ser godis dagen efter när din mage ekar av tomhet och sötsuget bara tar över dig. Och visst intalar man sig själv att man ska äta upp det? Samma sak med kärleken. Med våra "underbara" känslor tar över och styr utan att hjärnan hänger med. 
 

ångest

Nog har vi alla känt den någon gång, den där kalla känslan som kryper fram från ryggraden och fäster sig runt både hjärta, hjärna och lungor. Vissa gånger känns det som att nån krymper ens lungor och att ett gummiband typ 3 storlekar för liten fästs runt ens luftstrupe och visst känns de som att detta är slutet? Du får kippa efter andan medans du samtidigt får kämpa emot smärtan som vrider sig i magen. Ditt hjärta klappar i 120km/h och snart känns det som att det ska hoppa ut ur bröstkorgen. Svetten rinner och allt är mörkt.
Är det verkligen så här det ska vara? 
Önskar med hela mitt hjärta att jag kunnat svara nej, men hjärtat tyvärr är det så. Du måste stanna upp, försöka rensa tankarna och dra ett djupt andetag oavsett hur svårt det än känns. Du måste klara av det här. Om du fortsätter låta ångesten vinna över dig kommer den till slut att äta upp dig. och jag vet att det är jobbigt men du är stark och låt ingen någonsin säga emot det. 
En dag kommer du stolt kunna säga att du är uppriktigt glad och mår bra. Kunna säga att du kickade ångestens ass. För ingen eller inget kan kämpa åt dig. Vi kan bara kämpa MED dig och varje dag påminna dig om att du aldrig är ensam. Oavsett hur mörkt det är, hur jobbigt det känns, hur ont det gör eller hur omöjligt du ser det. Du kan klara allt med din vilja, och din vilja ska va lika stark som månens sken. Som varje natt lyser upp himlen, oavsett hur mörkt och dimmigt det är.
 
Ett tips jag vill be dig om är, våga be om hjälp♥ 

Alla vill dig inte ont för att någon nån gång ville det, alla kommer inte att såra dig lika mycket. 
Att bära detta själv är något du aldrig ska behöva göra.